Södertälje i mitt hjärta

Södertälje kommer för alltid att ha sin plats i mitt hjärta tillsammans med två andra älskade ställen.

1991-2018 – mellan dessa år har jag och min familj levt våra liv i denna vackra lilla stad. Vår son har bott i staden från och med 1991 och fram till att han fyllde 18 år. Han lämnade Södertälje för studier i Linköping. 

Jag minns det som om det hände igår: 1991 den 27 juni runt kl. 6.00 på morgonen stannade tåget i Södertälje Södra (Södertälje Hamn idag) när jag med min då treårige son halvsovandes på min axel klev av på perrongen där Mats väntade på oss! Det var en lugn och vacker sommarmorgon med morgonsol och mycket grönt runt omkring oss. Stationen var lite gammaldags då jämfört med idag men jag såg bara Mats och den vackra naturen runt omkring! Jag andades in den goda friska morgonluften och allt kändes bra!

Jag hade inte den minsta aningen om vad som väntade på mig, på oss! Många år har varit kämpiga och tuffa för mig när det gäller att hitta arbete men det ordnade sig till slut. Jag har dock fått betala ett ganska högt pris när det efter många år visade sig att stressen har gett mig både fibromyalgi och utbrändhet! Men… det ordnade sig till slut det också! Idag kan jag leva med och hantera följderna av dessa sjukdomar någorlunda bra.

Under årens gång har jag tyckt mer och mer att Södertälje är en riktig maritim stad med sitt läge mellan Mälaren och Östersjön. Det är så många båtar som passerar Södertälje dagligen framförallt på sommaren. Broar öppnas och stängs och den brusande traffiken stannar av en kort stund! Som om allt och alla stannar upp och tar det lugnt helt plötsligt mitt i dagens hets och stress. Folk stänger av och kliver ur sina bilar för att kunna se båtarna som glider förbi. Jag önskar att sådana broar som öppnas och stängs för båtarnas skull fanns överallt och oftare för att lugna ner oss för en kort stund mitt i allt farande och springade! Det skulle vara så hälsofrämjande! 

Slussen som ligger mitt i staden och som nu renoveras är inte alls bred men tillåter hur stora båtar som helst att passera mellan Mälaren och Östersjön. Det är som att dra en för tjock tråd genom ett för litet hål i en nål….

Lilla slussen och stora båten

Och båtarna glider igenom hur lätt som helst!

Stor båt som passerar genom slussen och den öppna bron

En av de bästa ställena i Södertälje har för min del varit naturreservatet Öbacken-Bränninge i Pershagen! Där har Mats och jag vandrat på breda och smala stigar vår och höst, sommar och vinter. Vandringar som har gett oss lugn och ro i kropp och själ.

Vad jag älskar mest med reservatet är att naturen får råda över sig själv och ha sin naturliga gång. Träden som faller av sig själva eller blåses ner av vår- och höststormar får ligga kvar och ha sin naturliga gång tills de blir ett med den vackra omgivningen! Det är så spännande att se tycker jag!

Fallna träd som delvis ligger i Östersjön

Naturen tar själv hand om sina fallna träd – är inte det vackert?

Naturens ordning….

Det är så befriande att se ”naturens ordning” eller ”oordning” i ett naturreservat speciellt när man har precis motsatta drag: är pedantisk och har höga förväntningar på ordning och reda. Det är så jag har alltid varit och fortfarande är – men försöker sänka kraven så gott det går. Det kan kännas skit jobbigt att vara pedantiskt och jämt se till att ha ordning och reda speciellt mitt i en flytt. Det blir nästintill utmatande ju äldre man blir!!! Ja vilka associationer man kan få av att jämföra naturen med sina egna drag. Visst kan naturen lära oss en hel del om oss själva eller hur?   

Mitt i oredan och kaoset i naturreservatet sticker vackra vårblommor upp på så många ställen. Bland dem upptäckte jag en liten lila blomma som ser ut som en liten orchidé. 

En orchidé?

Men nu säger jag good bye till vackra Södertälje och mitt lilla smultronställe i Pershagen. Tack för alla år med er. 

Hej då mina bästa vänner Viviann och Maria som jag hoppas få träffa snart igen, hej då fina och trevliga grannar Pirjo, Leena, Ulla, Katarina och Mathias som har hjälpt oss när vi behövde det, hej då alla fina, goda och trevliga arbetskamrater som är så många – ingen nämnd ingen glömd! Ni har alla fått en plats i mitt hjärta!!!    

Vi ses förhoppningsvis någon gång igen!

Kram, Edita