Like mother like daughter? – fortsättningen

29 september 2018

Ungefär så här såg en dag ut när jag var hos min mamma:   

”Mor går upp tidigt för att förbereda frukost. Dukat har hon gjort kvällen innan. Hon skär det färska hembakta brödet, tar fram smör, ost, sylt, müsli, mjölk och apelsinjuice – de ska hinna bli varma när vi äter. Hon kokar te och förbereder kaffe. Fokus och koncentration är på topp så att inget glöms bort. När hon är klar går hon in i badrummet och gör sina morgonrutiner. Sedan när min bror kommer och jag vaknar och går upp är allting klart! Vi äter frukost tillsammans, pratar om hur vi har sovit, hur vi mår och om hur frukosten smakar. Om hur vädret kommer att bli både där vi är och på andra ställen där våra nära och kära bor: i Berlin och i Nås. Sedan samlas vi igen vid köksbordet för att äta lunch, fika och för kvällsmål. Vi äter, dricker, pratar och skrattar!” Det är fint det!     

Mor bakar eget bröd, lagar mat nästan varje dag och gör egen sylt av aprikoser och plommon. Hon gör en sak i taget i lugn och ro och fokuserar på det hon gör och det funkar. Det kan bli fel när det blir för mycket störningsmoment men det är inget att prata om.

Mor verkar få energi och lust av att nära och kära kommer och hälsar på dagligen som min bror gör. Han bor nära henne – tack och lov . Jag och min son kommer så ofta vi kan. Det gör henne lycklig. Hon får hjälp med det som känns tungt för henne av brorsan. Hon behöver inte vara ensam vid måltider och hon har hälsan kvar förutom det där med hörseln och synen som nu börjar krångla.

För henne finns lyckan inom familjen, i de gemensamma måltiderna, i hemlagad mat, i fika, i skratt, i det lilla och det enkla! Mor tar varje dag för sig, varje liten sak för sig och gör sitt bästa! Ett steg i taget! Hon ramlar ibland men reser sig lika fort som hon ramlat.

Hon är troende och tycker att hon har en egen skyddsängel vid sin sida. Hon är inte rädd och tröstar sig själv och oss andra med att säga att: ”Alles kommt wie es kommen soll”, ”Kommt Zeit kommt Rat” eller ”Alles wird gut”!

Att hon är en obotlig optimist med en stark vilja och envishet är inte alls självklart.

Hon har förlorat sin egen mor när hon var bara nio år gammal. Mormor dog i bröstcancer. Mor fick därefter vara i ett familjehem där hon for mycket illa inte bara fysiskt utan också psykiskt. Hennes räddning blev en kvinnlig lärare. Morfar hämtade hem henne och hon fick så småningom en ny ”mor”. I det nya hemmet fick hon allt vad hennes lilla kropp behövde: rena kläder, god mat. Men hon blev inte sedd, kände inte att hon var älskad, kände sig inte trygg. Men det gick bra i skolan för henne, hon fick tidigt jobb, gifte sig också tidigt! Redan vid nitton årsålder. Inget ovanligt på hennes tid. Hon fick mig när hon var tjugotvå år gammal och min bror ett år och ett par månader senare. Äktenskapet har tyvärr inte varit bra. Mor har jobbat från och med att hon gick ut skolan och fram till femtiotvå års ålder när hon lämnade sitt hemland och började ett nytt liv i det landet där hon bor idag. Hon har klarat sig under ut- och invandringstiden bra och har fortsatt så fram till idag! Jag tror att det är hennes starka vilja och envishet som har gjort att hon har klarat sig!  

Vad kan jag säga mer?

Jag hoppas att jag är som du kära mor och kommer förhoppningsvis att vara som du om sådär tjugo år också – om jag hinner leva så länge!

Tack för fem inspirerande veckor hos dig och för det du gav mig från ditt hjärta och din själ! Jag äskar dig så mycket min lilla mamma!

Tack så mycket för allt du har lärt mig och fortsätter att lära mig!

Och tack för att du visar mig vad som är viktigast i livet nu och framöver: familj, hälsa, gemenskap, humor, stöd och hjälp, att hoppas på det bästa och att allting löser sig på ett eller annat sätt!  

Mor och jag på utflykt

Kram och ha en skön söndag!  

Like mother like daughter?

Sådan mor sådan dotter – jag vet inte hur många gånger den här tanken dök upp när jag var hos min mamma nyligen. Vi bor tyvärr för långt ifrån varandra men jag har åkt till henne varje år i tjugosju års tid  både med min familj men oftast själv. 

Nykommen från frissan

Den här gången stannade jag kvar i fem veckor. Jag ville själv se hur hon mår och klarar sig i sitt hem. Min bror håller mig annars uppdaterad och det gör hon själv också men hon kan tyvärr inte längre kommunicera via telefon eller brev eftersom hon är gravt hörselskadad och har svårt för att skriva. Och det är något helt annat att se med egna ögon!

Hon fyllde åttiofem år mitt i september. Min bror, hennes barnbarn och jag var hos henne och firade henne såsom hon ville bli firad de senaste åren: inga presenter för det enda hon behöver är hälsa! Det räcker med att vi är hos henne och kramar om henne och att vi alla är friska och glada – det är det viktigaste för henne! Gesundheit, Gesundheit, Gesundheit – hälsa, det är det som hon önskar sig mest, inget annat! 

Hälsan har hon kvar, tack och lov, men hörseln är mycket nedsatt trots hörapparat och ena ögat börjar bli sjukt på grund av åldern. Där riskerar hon att tappa synen. Det finns behandling för det som kan stoppa utvecklingen men tyvärr inte bota. Spontant sa hon nej till behandlingen när hon hörde att den består av sprutor i ögat men lovade mig att läsa informationen som vi fick av läkaren som vi var hos när hon fick diagnosen. Jag hoppas att hon ger behandlingen en chans och att den lyckas. Sjukdomen som hon har heter åldersrelaterad makuladegeneration och den kan försämras från de ena dagen till den andra. ”Tänk dig att vara både döv och blind” – sa jag till henne – hur ska du klara dig då? 

Som tur är bor min bror bara några hus längre bort, kan vara hos henne dagligen och hjälper henne med att handla, städa, diska, stryka, kör henne till läkare, audiolog, fotvård, optiker. Mor är annars igång från morgon till kväll i köket med matlagning, bakning, tvätt, strykning, dammning, läsning, korsord och annat smått med bara en tupplur efter lunchen! Hon planerar allt i förväg och har koll på allt – i sin lilla fina lägenhet! 

Full fart i köket med att göra köttbullar 
Mera köksarbete 

Så är läget med min kära mamma. Och vad har den här tiden som jag har varit hos henne gett mig? Åh – vilket nytt perspektiv jag har fått på livet och på mina egna kommande år fram till 85 (om jag lever så länge)? Det tänker jag berätta om snart! 

Kram och ha en fin torsdagskväll!   

Vårens ljud

Vatten på sin väg mot den stora Östersjön.

En av de tusentals smala bäckar och åar som slingrar sig genom träd, skogar, under små vägar och gångbroar på väg mot den stora sjön finns i Pershagen.  Ljudet från den rinnande ån kändes annorlunda idag. Som att vattnet ville att jag skulle stanna kvar en stund och lyssna! Jag stannade och lyssnade och fick höra… vårens ljud!

Liten å i Pershagen på sin väg mot Östersjön

Att lyssna på det lugnande ljudet av porlande och virvlande vatten! Vilken lycka! 

Och stora Östersjön har också sina ljud nu när isen smälter och lossnar! Jag försöker alltid gå riktigt nära för att lyssna på dess varierande ljud beroende på årstid, väder, vind och… båtar. När en riktig stor båt åker förbi bildas det större vågor som förflyttar sig sakta men säkert ända upp till stranden och blir till underbara lugnande stänk och skvalp. 

Isen smälter på Östersjön 

Ja, isen smälter och våren är på väg!

Och huset är sålt! Flytten kan börja!

Mellan resor, visningar och husförsäljning har jag hunnit bli pensionär. Ordet pensionär – eller att jag nu är pensionär – har inte riktigt sjunkit in i mitt medvetande. Jag känner mig inte som en pensionär ännu. Det känns snarare som att jag har semester! Jag känner mig fri att göra vad jag vill och när jag vill. Inga tider att passa – förutom någon enstaka tid hos fysioterapeuten en gång i veckan. Och när jag vaknar så tidigt på morgonen som klockan 05:30 – då jag brukade gå upp för att gå till jobbet – kan jag nu istället dra täcket över huvudet och fortsätta sova i den varma sängen! Vilken lyx! 

En ny väg öppnar sig nu återigen framför mig och min man. Jag vet inte vart den leder oss. Men det måste vi tyvärr leva med. Ingen människa vet något om framtiden! Visst är det oroväckande? Men varför ska jag oroa mig för den redan nu? Nej – jag vill försöka leva i nuet! Ni vet: närvarandehär och nu! Ta vara på moment efter moment efter moment och på vad de för med sig. Njuta av det lilla, det enkla. 

Jag vet att det är lättare sagt än gjort – men det är värt ett försök! För vad är alternativet?

En ny väg framför oss

Och vägen tar inte slut där framme som det ser ut här i bilden – nej – efter en liten kurva fortsätter den rakt fram igen! 

Lycka till ni som står inför nya val, inför en ny väg att vandra vidare på! 

 Stor kram, Edita 

Beslut taget – tankar som kommer och går

Beslutet är taget: att flytta till landet. Vart? Till vackra Nås i Dalarna. När? Nästa år. Då blir jag pensionär, förhoppningsvis ”en glad pensionär” såsom Mats redan är sedan över ett år tillbaka. Det säger han själv att han är! Ja, beslutet är taget sedan ett bra tag och förhoppningen är att det är rätt beslut. Men det vet man tyvärr alltid först i efterhand! 

Tankar som kommer och går så här innan flytten handlar om de städer som jag har levt i och som har präglat mitt sätt att tänka och att leva. Det har alla varit stora städer och jag har aldrig bott i en liten by. Hur kommer jag att klara mig?

Min resa började 1978 från staden Timisoara i västra Rumänien (en spännande och vacker stad som många säger liknar Wien) – till västra Berlin. 

Om Berlin behöver jag inte säga så mycket. Det sägs att om man har bott i Berlin då har man alltid ”ein Koffer” kvar som gör att man alltid måste tillbaka dit. Och det är så sant så! Nu har vi mer än bara ett koffert kvar i Berlin min man och jag, nu har vi vår älskade son där!

Från Berlin gick resan vidare till Södertälje här i Sverige. Året var 1991. I Södertälje har vi nu bott i 27 år och Södertälje kommer att alltid ha en plats i mitt hjärta.

Och näst sista resan går till lilla Nås i vackra Dalarna! Varför jag skriver ”näst sista resan” är att jag tror att ni alla vet vart vår allas ”sista resa” går!?!

Jag känner Nås och Dalarna sedan sommaren 1987 när jag för första gången i mitt liv åkte upp hit till den mystiska norden. Jag blev omedelbart förälskad i detta land, speciellt i Dalarna: i grönskan, lugnet, i vattnet och skogen, med andra ord den vackra naturen som finns där och nästan överallt. Sverige är så vacker tycker jag! 

För ett tag sedan blev jag uppmärksam på en tidning som heter ”Lantliv”. När jag såg tidningen tänkte jag att det är just den som jag behöver för att ”förberedda mig” på att leva ett liv på landet. Läste den nyss när jag drack min eftermiddags kaffe.

Efter ett halvt års prenumeration tycker jag att tidningen har en väldigt romantisk syn på lantlivet. Allt är så bra, så inspirerande och idylliskt: hus och gårdar, inredningar, dukningar, julen, vintern. Det är klart, tidningen måste sälja! Men jag måste säga att jag älskar den trots allt!

Jag har ingen aning om hur livet kommer att bli i lilla Nås. Det får visa sig! Jag vet att jag flyttar dit tillsammans med min man som är dalmas och som kommer att underlätta min ”invandring” dit samt fortsätta med att visa mig den så vackra naturen där uppe: fjällen, Norge med mera. 

Och – idag är man inte längre helt bortkopplad från världen som det var förr i tiden…. idag har vi nätet!

Ha en bra och lugn vecka!
Kram Edita

To my friends abroad: 

I made a decision: to move to the countryside in Sweden called Dalarna. There is a small and beautiful village by the name of Nås. When? Next year. I then will be retired like my husband Mats is. He is already ”a happy retired man” and I hope I will be happy too! I made this decision for a pretty long time ago and I hope it is a right one.  Unfortunately, we first know if our decisions are right or wrong in hindsight! 

A lot of thoughts are now coming! They are about the cities that I lived in, that I love and will never forget. Cities that have had impact on my way of thinking and living. And because I have never lived in the countryside I´m thinking a lot about the next step. Will I be able to cope with how life is there? How is life there? I don´t know.  

My journey started in the city called Timisoara in the western part of Romania. It is and was a beautiful and exciting city used to be called ”little Vienna”. If you have time and are interested in knowing more about my first hometown, check it out on Google! I would happily ”link you” but I´m sorry, my link is not functioning today and  I don´t know why! 

Next journey went from Timisoara to Berlin, the west side of it, in the year of 1978. Words are useless, Berlin is well-known. People in Germany use to say that if you once lived in Berlin you will always have ”ein Koffer” left in Berlin och you will always want to come back. And that´s true! Now, my husband and I, we have not only ”ein Koffer” left in Berlin, we have our beloved son there too! 

I moved from Berlin to Sweden in 1991 to the city called Södertälje. Here we now lived for 27 years and Södertälje will always have a place in my heart. 

And the ”almost” last journey goes now to the little and beautiful village called Nås in the beautiful region of Dalarna in Sweden. Why do I write the ”almost” last journey? Well, because we all know where ”our last journey” goes….

I know Nås since the summer of 1987. It was my first travel to the North of Europe. I fell instantly in love with Sweden, with Dalarna, with Nås. Because of its nature with so many forests and lakes, rivers and archipelagos and the best of all its tranquility. Sweden is so beautiful! 

Here we have a magazine called ”Lantliv” that means something like ”Countryside living”. It´s the magazine that I now read thinking that it will may be prepare me for the coming ”countryside life”. I´m totally aware of the fact that the magazine shows the romantic side of countryside living but I like it! 

Well I don´t know how life will be in Nås, I don´t know how life will be as a retired women.  But I know that I will not be alone: I will live there with my husband who is a ”dalmas” (a boy/man born in the region of Dalarna is called dalmas and a girl/women is called dalkulla) and I´m sure that he will help me to make it there! And that he will continue to show me the beautiful landscapes in Dalarna and its neighbourhoods. And Norway lies only two hours from Dalarna. 

And another thought: today with the internet we always can be connected with each other no matter where we live, in cities or in the countryside! 

Have a good week!

Warm greetings from Edita