Vårens ljud

Vatten på sin väg mot den stora Östersjön.

En av de tusentals smala bäckar och åar som slingrar sig genom träd, skogar, under små vägar och gångbroar på väg mot den stora sjön finns i Pershagen.  Ljudet från den rinnande ån kändes annorlunda idag. Som att vattnet ville att jag skulle stanna kvar en stund och lyssna! Jag stannade och lyssnade och fick höra… vårens ljud!

Liten å i Pershagen på sin väg mot Östersjön

Att lyssna på det lugnande ljudet av porlande och virvlande vatten! Vilken lycka! 

Och stora Östersjön har också sina ljud nu när isen smälter och lossnar! Jag försöker alltid gå riktigt nära för att lyssna på dess varierande ljud beroende på årstid, väder, vind och… båtar. När en riktig stor båt åker förbi bildas det större vågor som förflyttar sig sakta men säkert ända upp till stranden och blir till underbara lugnande stänk och skvalp. 

Isen smälter på Östersjön 

Ja, isen smälter och våren är på väg!

Och huset är sålt! Flytten kan börja!

Mellan resor, visningar och husförsäljning har jag hunnit bli pensionär. Ordet pensionär – eller att jag nu är pensionär – har inte riktigt sjunkit in i mitt medvetande. Jag känner mig inte som en pensionär ännu. Det känns snarare som att jag har semester! Jag känner mig fri att göra vad jag vill och när jag vill. Inga tider att passa – förutom någon enstaka tid hos fysioterapeuten en gång i veckan. Och när jag vaknar så tidigt på morgonen som klockan 05:30 – då jag brukade gå upp för att gå till jobbet – kan jag nu istället dra täcket över huvudet och fortsätta sova i den varma sängen! Vilken lyx! 

En ny väg öppnar sig nu återigen framför mig och min man. Jag vet inte vart den leder oss. Men det måste vi tyvärr leva med. Ingen människa vet något om framtiden! Visst är det oroväckande? Men varför ska jag oroa mig för den redan nu? Nej – jag vill försöka leva i nuet! Ni vet: närvarandehär och nu! Ta vara på moment efter moment efter moment och på vad de för med sig. Njuta av det lilla, det enkla. 

Jag vet att det är lättare sagt än gjort – men det är värt ett försök! För vad är alternativet?

En ny väg framför oss

Och vägen tar inte slut där framme som det ser ut här i bilden – nej – efter en liten kurva fortsätter den rakt fram igen! 

Lycka till ni som står inför nya val, inför en ny väg att vandra vidare på! 

 Stor kram, Edita 

Mystisk januarikväll

Sist vi var i Nås fick jag vara med om en sagolik kuliss på en liten promenad mot kyrkan. Det var när solen hade hunnit gå ner och månen började synas på himmelen. Det var helt vindstilla, lagomt kallt utan att jag behövde frysa och framförallt tyst, tyst, tyst… i flera långa minuter mellan de gånger då någon bil åkte förbi. Snön dämpar ju alla ljud och tystnaden var ännu mer märkbar och spännande för en själ van vid storstadens brus. 

Och så kom dimman! Sakta men säkert sänkte den sig ner och stannade kvar någonstans mellan trädens toppar och den vita frusna snön på marken! Dimridån framför husen, mellan träden, runt kyrkan och över älven förvandlade landskapet till en vacker och mystisk kuliss för mina bilder. 

Vinterkväll
Dimridån

  

Månen lyser över byn
Och kyrkan….

Visst kan vintern vara underbar när allt blir så här perfekt runt omkring en! Vad tycker du? 

Kram Edita 

En januarihelg när det var snö i Södertälje

Det var en helg när jag och Mats tog med oss våra kameror när vi gick ut på en kort promenad. Promenaden blev längre än vi har tänkt oss. Vi hittade så mycket att fota: den delvis frusna sjön, björkarnas vita frusna smala grenar, den snötäckta åkern med sin spännande struktur. Det var svårt att sluta fota för vem vet hur länge vintern håller i sig i de hår trakterna. 

Det blev många bilder och några kommer här: 

Is på sjön
Is i sjön

Vi brukar börja våra promenader längs Östersjöns kant på smala stigar som på vintern kan vara lite farligt hala. Sedan stiger vi uppför en brant backe till ett vackert utsiktsställe där Mats fotar stora containerbåtar som brukar glida förbi. Båtarna är inga motiv för min fotografering – jag är inte så teknikt lagt som han är! 

Frusna björkar
Ljus i kylan

Nästa gång blir det vinterbilder från vackra Nås i Dalarna.

Ha en skön helg, vi ses snart hoppas jag! 

Edita 

Nytt år – en ny början

Några rader från mig nu när helgerna är över och ett nytt år har börjat. Hoppas att det nya året blir bra för oss alla! 

Vintern har visat sig ganska mild och snäll under helgerna i Nås. Vissa morgnar har varit magiska! 

Solen går upp över Dalälven 
Vintersol över Dalälven i Nås 

Vintern har nu kommit till Södertälje också och på riktigt: det är kallt men ack så vackert! 

Vinter i Södertälje
Hus vid Maren i Södertälje

Snön måste bli kvar till sportlovet! Och på sportlovet måste vädret bli strålande vackert med snö, solsken, blå himmel och bara några få minus grader! Då blir alla barn glada! Då blir det många promenader ute i den friska luften och många vinterfoton för min del! 

Återkommer snart! 

Edita  

Beslut taget – tankar som kommer och går

Beslutet är taget: att flytta till landet. Vart? Till vackra Nås i Dalarna. När? Nästa år. Då blir jag pensionär, förhoppningsvis ”en glad pensionär” såsom Mats redan är sedan över ett år tillbaka. Det säger han själv att han är! Ja, beslutet är taget sedan ett bra tag och förhoppningen är att det är rätt beslut. Men det vet man tyvärr alltid först i efterhand! 

Tankar som kommer och går så här innan flytten handlar om de städer som jag har levt i och som har präglat mitt sätt att tänka och att leva. Det har alla varit stora städer och jag har aldrig bott i en liten by. Hur kommer jag att klara mig?

Min resa började 1978 från staden Timisoara i västra Rumänien (en spännande och vacker stad som många säger liknar Wien) – till västra Berlin. 

Om Berlin behöver jag inte säga så mycket. Det sägs att om man har bott i Berlin då har man alltid ”ein Koffer” kvar som gör att man alltid måste tillbaka dit. Och det är så sant så! Nu har vi mer än bara ett koffert kvar i Berlin min man och jag, nu har vi vår älskade son där!

Från Berlin gick resan vidare till Södertälje här i Sverige. Året var 1991. I Södertälje har vi nu bott i 27 år och Södertälje kommer att alltid ha en plats i mitt hjärta.

Och näst sista resan går till lilla Nås i vackra Dalarna! Varför jag skriver ”näst sista resan” är att jag tror att ni alla vet vart vår allas ”sista resa” går!?!

Jag känner Nås och Dalarna sedan sommaren 1987 när jag för första gången i mitt liv åkte upp hit till den mystiska norden. Jag blev omedelbart förälskad i detta land, speciellt i Dalarna: i grönskan, lugnet, i vattnet och skogen, med andra ord den vackra naturen som finns där och nästan överallt. Sverige är så vacker tycker jag! 

För ett tag sedan blev jag uppmärksam på en tidning som heter ”Lantliv”. När jag såg tidningen tänkte jag att det är just den som jag behöver för att ”förberedda mig” på att leva ett liv på landet. Läste den nyss när jag drack min eftermiddags kaffe.

Efter ett halvt års prenumeration tycker jag att tidningen har en väldigt romantisk syn på lantlivet. Allt är så bra, så inspirerande och idylliskt: hus och gårdar, inredningar, dukningar, julen, vintern. Det är klart, tidningen måste sälja! Men jag måste säga att jag älskar den trots allt!

Jag har ingen aning om hur livet kommer att bli i lilla Nås. Det får visa sig! Jag vet att jag flyttar dit tillsammans med min man som är dalmas och som kommer att underlätta min ”invandring” dit samt fortsätta med att visa mig den så vackra naturen där uppe: fjällen, Norge med mera. 

Och – idag är man inte längre helt bortkopplad från världen som det var förr i tiden…. idag har vi nätet!

Ha en bra och lugn vecka!
Kram Edita

To my friends abroad: 

I made a decision: to move to the countryside in Sweden called Dalarna. There is a small and beautiful village by the name of Nås. When? Next year. I then will be retired like my husband Mats is. He is already ”a happy retired man” and I hope I will be happy too! I made this decision for a pretty long time ago and I hope it is a right one.  Unfortunately, we first know if our decisions are right or wrong in hindsight! 

A lot of thoughts are now coming! They are about the cities that I lived in, that I love and will never forget. Cities that have had impact on my way of thinking and living. And because I have never lived in the countryside I´m thinking a lot about the next step. Will I be able to cope with how life is there? How is life there? I don´t know.  

My journey started in the city called Timisoara in the western part of Romania. It is and was a beautiful and exciting city used to be called ”little Vienna”. If you have time and are interested in knowing more about my first hometown, check it out on Google! I would happily ”link you” but I´m sorry, my link is not functioning today and  I don´t know why! 

Next journey went from Timisoara to Berlin, the west side of it, in the year of 1978. Words are useless, Berlin is well-known. People in Germany use to say that if you once lived in Berlin you will always have ”ein Koffer” left in Berlin och you will always want to come back. And that´s true! Now, my husband and I, we have not only ”ein Koffer” left in Berlin, we have our beloved son there too! 

I moved from Berlin to Sweden in 1991 to the city called Södertälje. Here we now lived for 27 years and Södertälje will always have a place in my heart. 

And the ”almost” last journey goes now to the little and beautiful village called Nås in the beautiful region of Dalarna in Sweden. Why do I write the ”almost” last journey? Well, because we all know where ”our last journey” goes….

I know Nås since the summer of 1987. It was my first travel to the North of Europe. I fell instantly in love with Sweden, with Dalarna, with Nås. Because of its nature with so many forests and lakes, rivers and archipelagos and the best of all its tranquility. Sweden is so beautiful! 

Here we have a magazine called ”Lantliv” that means something like ”Countryside living”. It´s the magazine that I now read thinking that it will may be prepare me for the coming ”countryside life”. I´m totally aware of the fact that the magazine shows the romantic side of countryside living but I like it! 

Well I don´t know how life will be in Nås, I don´t know how life will be as a retired women.  But I know that I will not be alone: I will live there with my husband who is a ”dalmas” (a boy/man born in the region of Dalarna is called dalmas and a girl/women is called dalkulla) and I´m sure that he will help me to make it there! And that he will continue to show me the beautiful landscapes in Dalarna and its neighbourhoods. And Norway lies only two hours from Dalarna. 

And another thought: today with the internet we always can be connected with each other no matter where we live, in cities or in the countryside! 

Have a good week!

Warm greetings from Edita   

Rallarrosor

Hej!
Igår kväll, ett par timmar innan solen gick ner, tog vi (min man och jag) på oss arbetskläderna igen och med stativ och kamera i handen gick vi ut på fältet mitt emot oss och tog några bilder på vackra rallarrosor, intensiva vita och blåa moln, flitiga humlor. Jag älskar rallarrosorna för deras intensiva rosa färgs skull! Häromdagen tog jag in en enda rallarros och satte den i en smal vas i ett fönster. Det blev så vackert!

I ett dike i Nås
Underbar intensiv färg!

Blommor, blad och vattendroppar

Det jag kallar för ”trädgård” är en liten plätt på kanske 16-20 qvadratmeter på baksidan av vårt radhus. Men hur liten den än är så bidrar den varje dag till min återhämtning efter jobbet! Socialt arbete innebär arbete med människor som behöver hjälp och stöd. Och arbete med människor kräver empati, förståelse, kraft och energi! Det händer ofta att ”batterierna” är helt tomma efter en dag på jobbet!

Därför, när jag har kommit hem, ser jag till att vara ute i det gröna på den lilla plätten bakom huset! Varför? För att fylla på mina ”batterier” genom att t ex titta på den här vackra blomman:

Rhododendron med vacker färg som lyser upp det gröna!

Eller genom att titta på vattendropparna på ett böljande och vackert grönt ”hosta” blad:

Hosta, gröna blad med vattendroppar!

Fånga en blomma eller ett blad på bild och på så sätt föreviga dem – det älskar jag! Att vara ute i naturen, att ta en bild, att se och verkligen att se en blomma eller ett blad eller att känna en doft det är korta moment i våra liv som försvinner så, så fort! Men de kan fylla en med så mycket kraft och energi!
Tack lilla plätten!

Hoppas att du som läser mina rader har också hittat din lilla ”plätt” där du kan ladda dina ”batterier”!

”We only have moments to live!” – Jon Kabat-Zinn

Kram

Svansjön

Svansjön – igår upptäckte jag att det finns en svansjö även i  Södertälje i Pershagen!

Mats och jag var ute på en fin vandring i närheten av Östersjön för att blanda nytta med nöje: att röra på oss och för att jag ska öva  landskapsfotografering. Det har varit så underbart att få känna vinden, den friska luften och se naturen som är på väg att vakna efter en lång vinter.  Och att fika ute – ja, då smakar både kaffet och bullarna flera gånger bättre! Det blev nästan fyra timmar  skön utevistelse. Att sedan titta i datorn på bilderna som jag tog – det gav både glädje men också besvikelse: många bilder blev inte så skarpa som jag önskar att de är, men några blev helt ok.  Det blir en ny vandring till fotostället för att fota med andra inställningar och öva mera!  Men tur att jag tog flera bilder på svansjön och kunde välja några som jag är ganska nöjd med och som jag gärna vill dela med mig!

En svan som letar efter föda
Och så dyker svanen och rumpan står i vädret….
Pershagens svansjö
Svanen torkar sina vingar

Bilderna är speciellt tillägnade en kär vän som kämpar med en sjukdom som kan vara nästan ”djävulsk” och inte vill ge sig!

Till dig kära Viv – hoppas att bilderna kan ge dig lite förströelse!

Kram, Edita 

Vårblommor ger hopp

En blandning av bruna, torra, ruttna och eländiga  kvistar, blad och annan död ved ligger kvar efter vintern i ett litet hörn av trädgården. 

Men trots eller tack vare flera månader av mörker, kyla och ruttnelse händer det mirakel!

När ljuset och värmen nu återvänder har vårblommor rest sig ur allt det döda som ligger över dem. De sticker ut sina  vackra huvuden och bara finns där som om inget har hänt. Inget kan stoppa dem. 

Vita krokusar – hur vackra som helst!
En vit och en blå krokus sticker upp bland bruna och torra kvistar och blad!

Vårblommor påminner mig om livet. Om mörker och ljus, om liv och död.

Livet är inte rättvist men det finns alltid hopp! Hoppet är det sista vi överger.

Jag tänker på vad som har hänt min svägerska den 8 mars – kommer aldrig att glömma den dagen – jag tänker på vad som har hänt igår i Stockholm och jag tänker på en kär vän vars cancer har nu spridit sig. Och jag vet att min svärgerska kommer att kämpa. Min kära vän likaså. Och alla de som har skadats igår i Stockholm!    

Jag kan inte låta bli att skriva några rader om det som har drabbat Sverige igår. Här i Sverige lever vi i ett utvecklat och civiliserat land på tvåtusentalet. Så som inget och ingen kan stoppa vårblommor från att komma fram på våren kan inget och ingen stoppa oss människor heller från att leva våra liv så som vi vill och är vana vid!