Höst

Hej! 

Hösten är här igen. Det är mitt i oktober och vädret växlar nästan från dag till dag. En dag är det fuktigt, mörkt och regnigt, en annan dag är det ljust och vackert. Och ljusets skiftningar från mörkt till ljust och tillbaka igen gör att färgerna där ute kan få så många olika nyanser.

Men trots att under vissa dagar allt verkar vara så grått och så mörkt så kan det ändå finnas färger som popar upp och lyser upp i det mörka. Vad tycker du om de här små röda paradisäpplena som är kvar efter sommaren och hänger så vackert i trädets grenar? 

Små paradisäpplen som lyser upp trädgården

Vi har ofta åkt förbi Utanheds kvarn som ligger mellan Björbo och Nås men jag har aldrig stannat där. Nu när jag bor i Nås och har tid åkte jag och min man dit en tidig höstmorgon för att se om vi hittar något fint ställe att fotografera. Vi stannade vid forsen inte så långt från kvarnen när solen började gå upp. 

Forsen och kanalen in till kvarnen

Sedan gick vi vidare längs älven. Lilla ån Kvilla var torrlagd och det var tur för oss. Det finns en trasig bro över till ön men den såg rutten ut och vi vågade inte gå på den. Men att gå över de torrlagda stenarna i Kvilla gick ganska bra och vi kunde ta oss upp till ön. Jag skulle ha irrat där som en vilsen höna om inte Mats hade visat mig vägen till en underbar liten strand vid forsen. Wow, vilken färgexplosion som väntade där på att bli upptäckt! Jag hade kunnat sitta kvar där i flera timmar för att ordentligt ta in allt det vackra som omgav oss och för att lyssna länge på ljudet från forsarna som rusade förbi. Vilket vackert ställe för att vara närvarande med alla sinnen här och nu! 

Kvilla är torrlagd
På ön

Den tidiga morgonpromenaden till Utanheds kvarn har verkligen gett oss många fina höstbilder tycker jag. 

Hösten sägs vara den årstid när naturen går i ide, vilar i ett par månader och samlar krafter till de nya livsfaser som kommer med våren. Och då, med nya krafter, vaknar naturen upp till liv igen. Skulle det inte vara bra om vi kunde göra som naturen gör? Dra oss tillbaka, lugna ner oss, tänka efter på året som har gått, vila och samla krafter till nästa år? Tänk om vi kunde ta efter! Skulle vi inte må bättre då? Vi är ju också en del av denna vackra natur som omger oss!

Ta hand om er och samla på nya krafter om och när ni har möjlighet! 

Kram, Edita   

Like mother like daughter? – fortsättningen

29 september 2018

Ungefär så här såg en dag ut när jag var hos min mamma:   

”Mor går upp tidigt för att förbereda frukost. Dukat har hon gjort kvällen innan. Hon skär det färska hembakta brödet, tar fram smör, ost, sylt, müsli, mjölk och apelsinjuice – de ska hinna bli varma när vi äter. Hon kokar te och förbereder kaffe. Fokus och koncentration är på topp så att inget glöms bort. När hon är klar går hon in i badrummet och gör sina morgonrutiner. Sedan när min bror kommer och jag vaknar och går upp är allting klart! Vi äter frukost tillsammans, pratar om hur vi har sovit, hur vi mår och om hur frukosten smakar. Om hur vädret kommer att bli både där vi är och på andra ställen där våra nära och kära bor: i Berlin och i Nås. Sedan samlas vi igen vid köksbordet för att äta lunch, fika och för kvällsmål. Vi äter, dricker, pratar och skrattar!” Det är fint det!     

Mor bakar eget bröd, lagar mat nästan varje dag och gör egen sylt av aprikoser och plommon. Hon gör en sak i taget i lugn och ro och fokuserar på det hon gör och det funkar. Det kan bli fel när det blir för mycket störningsmoment men det är inget att prata om.

Mor verkar få energi och lust av att nära och kära kommer och hälsar på dagligen som min bror gör. Han bor nära henne – tack och lov . Jag och min son kommer så ofta vi kan. Det gör henne lycklig. Hon får hjälp med det som känns tungt för henne av brorsan. Hon behöver inte vara ensam vid måltider och hon har hälsan kvar förutom det där med hörseln och synen som nu börjar krångla.

För henne finns lyckan inom familjen, i de gemensamma måltiderna, i hemlagad mat, i fika, i skratt, i det lilla och det enkla! Mor tar varje dag för sig, varje liten sak för sig och gör sitt bästa! Ett steg i taget! Hon ramlar ibland men reser sig lika fort som hon ramlat.

Hon är troende och tycker att hon har en egen skyddsängel vid sin sida. Hon är inte rädd och tröstar sig själv och oss andra med att säga att: ”Alles kommt wie es kommen soll”, ”Kommt Zeit kommt Rat” eller ”Alles wird gut”!

Att hon är en obotlig optimist med en stark vilja och envishet är inte alls självklart.

Hon har förlorat sin egen mor när hon var bara nio år gammal. Mormor dog i bröstcancer. Mor fick därefter vara i ett familjehem där hon for mycket illa inte bara fysiskt utan också psykiskt. Hennes räddning blev en kvinnlig lärare. Morfar hämtade hem henne och hon fick så småningom en ny ”mor”. I det nya hemmet fick hon allt vad hennes lilla kropp behövde: rena kläder, god mat. Men hon blev inte sedd, kände inte att hon var älskad, kände sig inte trygg. Men det gick bra i skolan för henne, hon fick tidigt jobb, gifte sig också tidigt! Redan vid nitton årsålder. Inget ovanligt på hennes tid. Hon fick mig när hon var tjugotvå år gammal och min bror ett år och ett par månader senare. Äktenskapet har tyvärr inte varit bra. Mor har jobbat från och med att hon gick ut skolan och fram till femtiotvå års ålder när hon lämnade sitt hemland och började ett nytt liv i det landet där hon bor idag. Hon har klarat sig under ut- och invandringstiden bra och har fortsatt så fram till idag! Jag tror att det är hennes starka vilja och envishet som har gjort att hon har klarat sig!  

Vad kan jag säga mer?

Jag hoppas att jag är som du kära mor och kommer förhoppningsvis att vara som du om sådär tjugo år också – om jag hinner leva så länge!

Tack för fem inspirerande veckor hos dig och för det du gav mig från ditt hjärta och din själ! Jag äskar dig så mycket min lilla mamma!

Tack så mycket för allt du har lärt mig och fortsätter att lära mig!

Och tack för att du visar mig vad som är viktigast i livet nu och framöver: familj, hälsa, gemenskap, humor, stöd och hjälp, att hoppas på det bästa och att allting löser sig på ett eller annat sätt!  

Mor och jag på utflykt

Kram och ha en skön söndag!  

Like mother like daughter?

Sådan mor sådan dotter – jag vet inte hur många gånger den här tanken dök upp när jag var hos min mamma nyligen. Vi bor tyvärr för långt ifrån varandra men jag har åkt till henne varje år i tjugosju års tid  både med min familj men oftast själv. 

Nykommen från frissan

Den här gången stannade jag kvar i fem veckor. Jag ville själv se hur hon mår och klarar sig i sitt hem. Min bror håller mig annars uppdaterad och det gör hon själv också men hon kan tyvärr inte längre kommunicera via telefon eller brev eftersom hon är gravt hörselskadad och har svårt för att skriva. Och det är något helt annat att se med egna ögon!

Hon fyllde åttiofem år mitt i september. Min bror, hennes barnbarn och jag var hos henne och firade henne såsom hon ville bli firad de senaste åren: inga presenter för det enda hon behöver är hälsa! Det räcker med att vi är hos henne och kramar om henne och att vi alla är friska och glada – det är det viktigaste för henne! Gesundheit, Gesundheit, Gesundheit – hälsa, det är det som hon önskar sig mest, inget annat! 

Hälsan har hon kvar, tack och lov, men hörseln är mycket nedsatt trots hörapparat och ena ögat börjar bli sjukt på grund av åldern. Där riskerar hon att tappa synen. Det finns behandling för det som kan stoppa utvecklingen men tyvärr inte bota. Spontant sa hon nej till behandlingen när hon hörde att den består av sprutor i ögat men lovade mig att läsa informationen som vi fick av läkaren som vi var hos när hon fick diagnosen. Jag hoppas att hon ger behandlingen en chans och att den lyckas. Sjukdomen som hon har heter åldersrelaterad makuladegeneration och den kan försämras från de ena dagen till den andra. ”Tänk dig att vara både döv och blind” – sa jag till henne – hur ska du klara dig då? 

Som tur är bor min bror bara några hus längre bort, kan vara hos henne dagligen och hjälper henne med att handla, städa, diska, stryka, kör henne till läkare, audiolog, fotvård, optiker. Mor är annars igång från morgon till kväll i köket med matlagning, bakning, tvätt, strykning, dammning, läsning, korsord och annat smått med bara en tupplur efter lunchen! Hon planerar allt i förväg och har koll på allt – i sin lilla fina lägenhet! 

Full fart i köket med att göra köttbullar 
Mera köksarbete 

Så är läget med min kära mamma. Och vad har den här tiden som jag har varit hos henne gett mig? Åh – vilket nytt perspektiv jag har fått på livet och på mina egna kommande år fram till 85 (om jag lever så länge)? Det tänker jag berätta om snart! 

Kram och ha en fin torsdagskväll!   

Allt har sin tid…

Allt har sin tidallt som sker under himlen har sin stund. Födas har sin tid och dö har sin tid, plantera har sin tid och rycka upp det som planterats har sin tid.” 

Våren har sin tid, likaså sommaren och hösten. Att älska och att föda barn har också sin tid! Jag tror att det finns många saker här i livet som alla har sin tid men som vi inte tänker på så som vi kanske borde göra. Jag brukar ofta säga: ”Det är aldrig för sent att ta igen det ena eller det andra” …. men tyvärr är det så med vissa saker. Det finns en gammal visa som går så här: 

”Dansa min docka, medan du är ung

när du blir gammal, blir du så tung” 

men … åhhh… så lite jag brydde mig om det när jag var ung och lätt på fötterna!!!

Att flytta har visat sig vara också en sådan ”sak” för min del. Ingen tidigare flytt har känts så jobbig som den här! Jag har fått fundera ganska ordentligt på vad det kan bero på att just nu känns det så tungt. Att skylla på åldern tycker jag inte att  skulle vara helt rättvist! Visst går saker och ting något långsammare än förut och jag behöver ta flera pauser jämfört med tidigare men är det hela svaret? Jag tror att det beror mest på att man har ”samlat på sig” för mycket prylar under alla år som har gått utan att vara medveten om det. Det ser man först när man ska flytta! Och sedan beror det också på alla minnen som nästan varje pryl som man tar i sin hand igen väcker till liv igen! För till nästan varje pryl eller föremål som ska packas ner hör även ett minne till. Som när jag plockade fram sonens teckningar från åk 1 eller annat år eller våra inträdesbiljetter till Tomtelandet i Gesunda. Eller när jag inte kunde ge bort mina röda högklackade skor som påminner mig om 80-talets glada disco tider! Och varje minne följdes sedan av känslor av olika slag och av olika intensitet beroende på om det var ett fint eller ett mindre fint minne. En och annan tår rann nerför kinden, ett leende eller ett skratt dök upp ur intet. Känslor får åka berg- och dalbana och det tär på krafterna.

Nu är nästan allt ”lösöre” i Dalarna tack och lov och det som är kvar i Södertälje i form av större möbler åker också snart iväg. Vi har nu börjat se slutet på denna långa och på många olika sätt energikrävande flytt och det börjar kännas bra!!!! I alla fall hoppas jag på att det inte blir några fler flytt för vår del. För att allt har sin tid här i livet! 

Kartonger, kartonger…..
Mera kartonger…
Livet i flyttkartonger…

Men innan vi lämnar Södertälje för gott vill jag passa på och ta farväl av Pershagen i Södertälje med sin så vackra och genuina natur som finns främst i det fina naturreservatet Öbacken-Bränninge i närheten av Östersjön. Det blir mitt nästa inlägg. 

Kram från mig 

 

 

 

Vårens ljud

Vatten på sin väg mot den stora Östersjön.

En av de tusentals smala bäckar och åar som slingrar sig genom träd, skogar, under små vägar och gångbroar på väg mot den stora sjön finns i Pershagen.  Ljudet från den rinnande ån kändes annorlunda idag. Som att vattnet ville att jag skulle stanna kvar en stund och lyssna! Jag stannade och lyssnade och fick höra… vårens ljud!

Liten å i Pershagen på sin väg mot Östersjön

Att lyssna på det lugnande ljudet av porlande och virvlande vatten! Vilken lycka! 

Och stora Östersjön har också sina ljud nu när isen smälter och lossnar! Jag försöker alltid gå riktigt nära för att lyssna på dess varierande ljud beroende på årstid, väder, vind och… båtar. När en riktig stor båt åker förbi bildas det större vågor som förflyttar sig sakta men säkert ända upp till stranden och blir till underbara lugnande stänk och skvalp. 

Isen smälter på Östersjön 

Ja, isen smälter och våren är på väg!

Och huset är sålt! Flytten kan börja!

Mellan resor, visningar och husförsäljning har jag hunnit bli pensionär. Ordet pensionär – eller att jag nu är pensionär – har inte riktigt sjunkit in i mitt medvetande. Jag känner mig inte som en pensionär ännu. Det känns snarare som att jag har semester! Jag känner mig fri att göra vad jag vill och när jag vill. Inga tider att passa – förutom någon enstaka tid hos fysioterapeuten en gång i veckan. Och när jag vaknar så tidigt på morgonen som klockan 05:30 – då jag brukade gå upp för att gå till jobbet – kan jag nu istället dra täcket över huvudet och fortsätta sova i den varma sängen! Vilken lyx! 

En ny väg öppnar sig nu återigen framför mig och min man. Jag vet inte vart den leder oss. Men det måste vi tyvärr leva med. Ingen människa vet något om framtiden! Visst är det oroväckande? Men varför ska jag oroa mig för den redan nu? Nej – jag vill försöka leva i nuet! Ni vet: närvarandehär och nu! Ta vara på moment efter moment efter moment och på vad de för med sig. Njuta av det lilla, det enkla. 

Jag vet att det är lättare sagt än gjort – men det är värt ett försök! För vad är alternativet?

En ny väg framför oss

Och vägen tar inte slut där framme som det ser ut här i bilden – nej – efter en liten kurva fortsätter den rakt fram igen! 

Lycka till ni som står inför nya val, inför en ny väg att vandra vidare på! 

 Stor kram, Edita 

Nytt år – en ny början

Några rader från mig nu när helgerna är över och ett nytt år har börjat. Hoppas att det nya året blir bra för oss alla! 

Vintern har visat sig ganska mild och snäll under helgerna i Nås. Vissa morgnar har varit magiska! 

Solen går upp över Dalälven 
Vintersol över Dalälven i Nås 

Vintern har nu kommit till Södertälje också och på riktigt: det är kallt men ack så vackert! 

Vinter i Södertälje
Hus vid Maren i Södertälje

Snön måste bli kvar till sportlovet! Och på sportlovet måste vädret bli strålande vackert med snö, solsken, blå himmel och bara några få minus grader! Då blir alla barn glada! Då blir det många promenader ute i den friska luften och många vinterfoton för min del! 

Återkommer snart! 

Edita  

Beslut taget – tankar som kommer och går

Beslutet är taget: att flytta till landet. Vart? Till vackra Nås i Dalarna. När? Nästa år. Då blir jag pensionär, förhoppningsvis ”en glad pensionär” såsom Mats redan är sedan över ett år tillbaka. Det säger han själv att han är! Ja, beslutet är taget sedan ett bra tag och förhoppningen är att det är rätt beslut. Men det vet man tyvärr alltid först i efterhand! 

Tankar som kommer och går så här innan flytten handlar om de städer som jag har levt i och som har präglat mitt sätt att tänka och att leva. Det har alla varit stora städer och jag har aldrig bott i en liten by. Hur kommer jag att klara mig?

Min resa började 1978 från staden Timisoara i västra Rumänien (en spännande och vacker stad som många säger liknar Wien) – till västra Berlin. 

Om Berlin behöver jag inte säga så mycket. Det sägs att om man har bott i Berlin då har man alltid ”ein Koffer” kvar som gör att man alltid måste tillbaka dit. Och det är så sant så! Nu har vi mer än bara ett koffert kvar i Berlin min man och jag, nu har vi vår älskade son där!

Från Berlin gick resan vidare till Södertälje här i Sverige. Året var 1991. I Södertälje har vi nu bott i 27 år och Södertälje kommer att alltid ha en plats i mitt hjärta.

Och näst sista resan går till lilla Nås i vackra Dalarna! Varför jag skriver ”näst sista resan” är att jag tror att ni alla vet vart vår allas ”sista resa” går!?!

Jag känner Nås och Dalarna sedan sommaren 1987 när jag för första gången i mitt liv åkte upp hit till den mystiska norden. Jag blev omedelbart förälskad i detta land, speciellt i Dalarna: i grönskan, lugnet, i vattnet och skogen, med andra ord den vackra naturen som finns där och nästan överallt. Sverige är så vacker tycker jag! 

För ett tag sedan blev jag uppmärksam på en tidning som heter ”Lantliv”. När jag såg tidningen tänkte jag att det är just den som jag behöver för att ”förberedda mig” på att leva ett liv på landet. Läste den nyss när jag drack min eftermiddags kaffe.

Efter ett halvt års prenumeration tycker jag att tidningen har en väldigt romantisk syn på lantlivet. Allt är så bra, så inspirerande och idylliskt: hus och gårdar, inredningar, dukningar, julen, vintern. Det är klart, tidningen måste sälja! Men jag måste säga att jag älskar den trots allt!

Jag har ingen aning om hur livet kommer att bli i lilla Nås. Det får visa sig! Jag vet att jag flyttar dit tillsammans med min man som är dalmas och som kommer att underlätta min ”invandring” dit samt fortsätta med att visa mig den så vackra naturen där uppe: fjällen, Norge med mera. 

Och – idag är man inte längre helt bortkopplad från världen som det var förr i tiden…. idag har vi nätet!

Ha en bra och lugn vecka!
Kram Edita

To my friends abroad: 

I made a decision: to move to the countryside in Sweden called Dalarna. There is a small and beautiful village by the name of Nås. When? Next year. I then will be retired like my husband Mats is. He is already ”a happy retired man” and I hope I will be happy too! I made this decision for a pretty long time ago and I hope it is a right one.  Unfortunately, we first know if our decisions are right or wrong in hindsight! 

A lot of thoughts are now coming! They are about the cities that I lived in, that I love and will never forget. Cities that have had impact on my way of thinking and living. And because I have never lived in the countryside I´m thinking a lot about the next step. Will I be able to cope with how life is there? How is life there? I don´t know.  

My journey started in the city called Timisoara in the western part of Romania. It is and was a beautiful and exciting city used to be called ”little Vienna”. If you have time and are interested in knowing more about my first hometown, check it out on Google! I would happily ”link you” but I´m sorry, my link is not functioning today and  I don´t know why! 

Next journey went from Timisoara to Berlin, the west side of it, in the year of 1978. Words are useless, Berlin is well-known. People in Germany use to say that if you once lived in Berlin you will always have ”ein Koffer” left in Berlin och you will always want to come back. And that´s true! Now, my husband and I, we have not only ”ein Koffer” left in Berlin, we have our beloved son there too! 

I moved from Berlin to Sweden in 1991 to the city called Södertälje. Here we now lived for 27 years and Södertälje will always have a place in my heart. 

And the ”almost” last journey goes now to the little and beautiful village called Nås in the beautiful region of Dalarna in Sweden. Why do I write the ”almost” last journey? Well, because we all know where ”our last journey” goes….

I know Nås since the summer of 1987. It was my first travel to the North of Europe. I fell instantly in love with Sweden, with Dalarna, with Nås. Because of its nature with so many forests and lakes, rivers and archipelagos and the best of all its tranquility. Sweden is so beautiful! 

Here we have a magazine called ”Lantliv” that means something like ”Countryside living”. It´s the magazine that I now read thinking that it will may be prepare me for the coming ”countryside life”. I´m totally aware of the fact that the magazine shows the romantic side of countryside living but I like it! 

Well I don´t know how life will be in Nås, I don´t know how life will be as a retired women.  But I know that I will not be alone: I will live there with my husband who is a ”dalmas” (a boy/man born in the region of Dalarna is called dalmas and a girl/women is called dalkulla) and I´m sure that he will help me to make it there! And that he will continue to show me the beautiful landscapes in Dalarna and its neighbourhoods. And Norway lies only two hours from Dalarna. 

And another thought: today with the internet we always can be connected with each other no matter where we live, in cities or in the countryside! 

Have a good week!

Warm greetings from Edita   

Vårblommor ger hopp

En blandning av bruna, torra, ruttna och eländiga  kvistar, blad och annan död ved ligger kvar efter vintern i ett litet hörn av trädgården. 

Men trots eller tack vare flera månader av mörker, kyla och ruttnelse händer det mirakel!

När ljuset och värmen nu återvänder har vårblommor rest sig ur allt det döda som ligger över dem. De sticker ut sina  vackra huvuden och bara finns där som om inget har hänt. Inget kan stoppa dem. 

Vita krokusar – hur vackra som helst!
En vit och en blå krokus sticker upp bland bruna och torra kvistar och blad!

Vårblommor påminner mig om livet. Om mörker och ljus, om liv och död.

Livet är inte rättvist men det finns alltid hopp! Hoppet är det sista vi överger.

Jag tänker på vad som har hänt min svägerska den 8 mars – kommer aldrig att glömma den dagen – jag tänker på vad som har hänt igår i Stockholm och jag tänker på en kär vän vars cancer har nu spridit sig. Och jag vet att min svärgerska kommer att kämpa. Min kära vän likaså. Och alla de som har skadats igår i Stockholm!    

Jag kan inte låta bli att skriva några rader om det som har drabbat Sverige igår. Här i Sverige lever vi i ett utvecklat och civiliserat land på tvåtusentalet. Så som inget och ingen kan stoppa vårblommor från att komma fram på våren kan inget och ingen stoppa oss människor heller från att leva våra liv så som vi vill och är vana vid!

 

 

Livet kan förändras på ett ögonblick

Det låter som en klyscha.

Det är tyvärr en sanning!

Jag har sett vad som kan hända inom loppet av några sekunder med familjmedlemmar, bland släktingar och med vänner och arbetskamrater!  Och jag ser hur livet kan förändras på en sekund varje dag i mitt arbete: barnens och ungdomarnas liv,  vuxnas och äldres liv.

Men när livet förändras på ett ögonblick för en familjemedlem då får dessa ord ett helt annat innebörd.

Den här gången har du Lena, min svägerska, blivit drabbad. Det är svårt att förstå att det har kunnat hända dig just nu och det är svårt att förstå varför?

Med dig och din Benny har jag och Mats, för bara några veckor sedan, varit ute på sjön Nåsen i närheten av Nås där du bor i vackra Dalarna. Vi var med om en magisk vinterdag med is, snö, sol, dimma, korvgrillning och angling. En dag som jag har fångat i bilder och som jag kommer att minnas länge!

Lena älskar att fiska – här fick hon en gädda!
Lena och Benny

I onsdags – den 8 mars – gick du ut för att ”röra på dig”. Du hann inte komma långt ifrån ditt hus när en bil körde förbi, fick sladd och körde inte bara på dig utan också över dig. Inom loppet av några sekunder skadades du svårt. Du hämtades av ambulanshelikopter och fördes till Falu lasarett. Där kunde läkarna konstatera att du har klarat ditt huvut, nacke och rygg! Gud ske lov! Men du fick många frakturer på dina ben och armar, höft och bäcken. De första operationerna är avklarade och nästa vecka blir det ett par till. Vi håller tummarna och tänker på dig!

Din älskade son Alex som bor i Stockholm var hos dig redan samma kväll. Han ville vara hos dig, han ville prata med dig och med egna ögon och öron se och höra hur det var med dig.

Det här fina brevet skrev din älskade dotter Marie till dig:

”Ja, du kära Mor.
Vi har alla runt Dig, fått hjärtat i halsgropen så det heter duga. Vilket elände du råkade ut för!!
Mamma, det finns ingen jag känner som är så envis som du. Du har rätt inställning och du lever i en sann livsglädje. Du tar ansvar för dina val. Du är en riktig glädjespridare. Du väljer att vara den optimistiska när andra tappar tron. Du gläds åt andras lycka, när andra väljer avund. Du är vidsynt när andra är dömande. Jag kan fortsätta hela kvällen..
MEN nu är det så att det är Du som behöver vårt stöd!? Vad hände?! 😥.
Du känner dig mörbultad och ”kramlu” nu på morgonen. Vem hade inte gjort det😫?!
Det blir bättre. Första operationerna är avklarade.
Du är en sann kämpe och vi ska stötta dig i detta, på alla olika vis.
En kompis sade till mig en gång (för länge sedan): Du är som en ”bergsget”, du reser dig och går mot toppen hur jävligt det än blåser. MEN det är ju DU det Mamma!
Det är Du som står där på berget. Och ”Mamsen”.. du tar dig upp även denna gång. Du reser dig igen.
Detta fixar DU.
Du finns kvar och vi runt omkring. Du har alltid din familj/släkt. Och du har helt fantastiskt underbara vänner. Krya på dig!
Underbara älskade Mamma Lena💪🏻
Kram Marie”

Vilken vacker kärleksförklaring och kärleksbevis du fick och får av dina älskade barn Lena! 

Du fyller 65 år i maj och ska gå i pension!

När operationerna är avklarade då börjar den fysiska och förhoppningsvis även den psykiska läkningen för dig. Läkning och rehabilitering brukar gå bra om man har rätt inställning vilken du har! Som Marie skriver så fint, du reser dig igen! Du är alltid glad och positiv, du är envis och du kommer att klara det här! Du är viktig för så många: din familj, din släkt och dina vänner, din arbetsplats! Och din familj, släkt och vänner finns här för dig! 

Jag tackar Gud för att du har klarat olyckan med livet i behåll!

Så som jag känner dig kommer du att kunna spela golf igen och ägna dig åt dina favoritsysselsättningar när du blir pensionär! Du är kämpe utan like!

Men ge din kropp och själ den tid som de kommer att behöva för att återhämta sig!

Krya på dig kära fina Lena!  

Ta ett steg i taget!