Sist vi var i Nås fick jag vara med om en sagolik kuliss på en liten promenad mot kyrkan. Det var när solen hade hunnit gå ner och månen började synas på himmelen. Det var helt vindstilla, lagomt kallt utan att jag behövde frysa och framförallt tyst, tyst, tyst… i flera långa minuter mellan de gånger då någon bil åkte förbi. Snön dämpar ju alla ljud och tystnaden var ännu mer märkbar och spännande för en själ van vid storstadens brus.
Och så kom dimman! Sakta men säkert sänkte den sig ner och stannade kvar någonstans mellan trädens toppar och den vita frusna snön på marken! Dimridån framför husen, mellan träden, runt kyrkan och över älven förvandlade landskapet till en vacker och mystisk kuliss för mina bilder.
Visst kan vintern vara underbar när allt blir så här perfekt runt omkring en! Vad tycker du?
Kram Edita
